En utav anledningarna till att jag inte orkat skriva på ett tag är för att jag försöker smälta att Åskar har Spondylos och L7S1. För ca 1,5 vecka sedan så började Åskar pipa till och skrika när han skulle resa sig upp, och gå, samt när han skulle hoppa upp i soffan. Han var även extremt nedstämd och lugn, och för de som känner Åskar vet att det är verkligen inte normalt. Han satt även och tryckte sig mot ett element.
Det blev till att beställa tid hos veterinär direkt, och ett par timmar senare var vi där . Per jobbade men som tur var guldstjärnan Malin ledig och kunde följa med mig och Åskar dit. Veterinären kände och klämde igenom Åskar, han se inte ett pip och visade inget obehag alls. Blodprover togs, och de var normala och visade inget alls. (Malin sa t.o.m att Åskar har bättre värden än mig :P)
Veterinären klämde och kände lite till, efter att Åskar hade skrikit till när jag tog i honom. Han visar självklart inget alls när hon tar i honom, så hon tycker att jag ska försöka provocera fram det igen.. (hemskt det låter, men vad ska man göra liksom?) och jag lyckades med det, även fast jag inte ens rörde honom skrek han till. Det var väl att han förväntade att det skulle göra ont när jag rörde honom runt svansen.
Det beslutades att Åskar skulle röntgas, även fast han hade godkända höfter för ett par år sedan (B) så är det ju inte säkert att de var det fortfarande. Åskar fick lugnande, och somnade som en stock. Han såg väldigt rolig ut, måste jag säga. Dock så slappnade en viss muskel av, så någon la av en fis som hette duga.. Jag och Malin fick vädra ut rummet efter de hade fört bort Åskar…
Höfterna var fina enligt veterinären…. MEN Åskar har utbredd Spondylos och L7S1, så enligt veterinären var det inte konstigt att han hade väldigt ont. Samt att han troligen haft ont länge -fast han inte har visat det… Nu i efterhand så kan jag ju se saker som hänt som säkerligen är kopplade till Spondylosen.. Men det är ju inte direkt så att man går runt och tror att en hund ska ha det..
Åskar kommer nu få äta Rimadyl i resten av sitt liv, och han har även en hel del restriktioner. Han får b.la. inte hoppa upp i soffan/sängen själv, inte hoppa i och ur bilen. Inte leka med klumpiga hundar (=Hat-Trick) samt så får han inte bli kall. Så dagen efter inhandlades ett Back On Track täcke som sägs vara väldigt bra för hundar med spondylos. Jag har även börjat tillsätta Glucosamine i hans mat, så det kan ”smörja upp” lederna lite.
Kort och gott kan man väl säga att Åskar har gått i pension på riktigt nu. Han kommer få finnas hos oss så länge han har livslust och inte har ont. Just nu mår han bra, Rimadylen gör sitt och man märker inte av något längre.
Jag har inte orkat skriva om detta, för jag har känt/känner mig som världens sämsta hundägare. Men jag visste inte att han hade ont, hur ska man kunna veta det om han inte säger något liksom?
Här har ni lite fakta om Spondylos och L7S1, hämtat från SKK’s hemsida.
Spondylos (från grekiskans spondylos; kota) är en degenerativ förändring som leder till stelhet (ankylos) mellan kotkropparna i ryggraden. Spondylos är ofta lokaliserad till ländryggen eller/och halsen. Samtidigt föreligger vanligen en inflammation i de inblandade diskerna (broskskivorna mellan kotorna). Vid röntgenundersökning kan spondylos ses i form av benpålagringar mellan kotkropparna. Pålagringarna kan få sådan storlek att de helt överbryggar ett kotmellanrum.
De kliniska symtomen varierar. Ibland förekommer ryggsmärtor och rörelsebesvär. Om pålagringar trycker mot nervrötterna uppstår lokalt bortfall av känsel och rörlighet, oftast i bakre delen av kroppen. Spondylos behöver inte vara smärtsam och kan utvecklas nästan helt symtomfritt. Spondylos i övergången mellan sista ländkotan och korsbenet (L7-S1-området) förekommer bland annat vid så kallat L7-S1-syndrom .
Samt så hittade jag detta om L7S1 på denna sida:
L7/S1 eller degenerativ lumbosacral stenos, DLS, är en sjukdom i hundens rygg. Leden L7 (sjunde ländkotan) och S1 (sacrum), fungerar som ett gångjärn vid rörelse och utsätts för en hel del mekanisk stress. Om det finns missbildningar i området (lumbarisation dvs. en felvinklad L7) klarar inte leden av denna stress och diskens brosk börjar brytas ner vilket leder till att funktionen minskar och disken kollapsar. Disken förskjuts då uppåt och trycker på de passerande nerverna som går i mellanrummet mellan L7/S1. Ofta bildas det benpålagringar som ger ytterligare tryck på nerverna och i svåra fall en total avsnörning av nervkanalen. Samma effekter som sjukdomen ger fås då hunden kryper, dvs. då bäckenet höjs upp i förhållande till ryggen samtidigt som S1 trycks nedåt vilket innebär att en hund med DLS ogärna utför detta moment. Även vid hopp trycks leden ihop och ett vanligt tecken på DLS hos sällskapshundar är att de plötsligt inte längre vill hoppa in i bilen. Smärtan som sjukdomen ger kan komma från disken, ligament, benhinna, ledkapsel, nervsmärta mm och en sjuk hunds typiska kroppsställning är med böjd korsrygg och korta baksteg. De neurologiska problemen av nervavsnörningen kommer senare än den fysiska oviljan att hoppa eller krypa. Hunden får ofta hälta, muskelatrofi t.ex. hängande svans, eller inkontinens. Den typiska DLS patienten är schäfer (56 % av DLS sjuka hundar) och det är dubbelt så vanligt att hanhundar får sjukdomen. Förutom missbildningar i kotländen kan även osteochondros i leden orsaka DLS. Behandling för lindrig DLS är långvarig vila och antiinflammatoriska och smärtstillande läkemedel. Vid svårare fall kan en operation bli nödvändig och vid denna operation tar man bort alla ledens delar som trycker på nerverna